I vår svenska miljölagstiftning finns ett antal regler som har införts i syfte att skydda naturvärden inom ett visst vatten- eller markområde. Det kan finnas olika anledningar till att införa skyddet, som exempelvis att det behövs för att leva upp till internationella miljökonventioner eller att man vill genomföra nationella skyddsbehov. Även mer lokala intressen, som allmänhetens behov av friluftsliv kan föranleda ett skyddsbehov. I lagen finns områdesskydd i form av naturreservat, kulturreservat, nationalparker, naturminnen, djur- och växtskyddsområden, biotopskyddsområden, vattenskyddsområden, miljöskyddsområden, strandskyddsområden, särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden. Tanken bakom samtliga områdesskydd är att skydda naturvärden av olika slag. Dock kan vattenskyddsområden och miljöskyddsområden även inrättas i syfte att exempelvis skydda människors hälsa. Vidare brukar tanken med områdesskyddet i regel vara att ett särskilt naturvärde skall bevaras men ibland kan avsikten vara att även aktiva åtgärder skall utföras, för att förbättra eller återskapa ett visst naturvärde eller tillstånd. Nationalpark Nationalpark är det områdesskydd som har högst status i den svenska miljölagstiftningen. En nationalpark inrättas i syfte att bevara ett större och sammanhängande område av en eller flera landskapstyper antingen i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Så länge bevarandeintresset inte åsidosätts kan även friluftsintressen tillgodoses genom inrättandet av en nationalpark. Det är vidare regeringen som tar beslut om ett område skall vara nationalpark och det är alltid staten som äger nationalparken. Vidare meddelar Naturvårdsverket närmare föreskrifter om vad som specifikt skall gälla för de olika nationalparkerna. Natur- och kulturreservat och naturminnen Naturreservat är mycket vanligare än nationalparker och kan bildas av länsstyrelsen eller en kommun. Ett naturreservat får inrättas i syfte att: 1. Vårda eller bevara värdefulla naturmiljöer. Det kan exempelvis vara fråga om en geologiskt intressant plats eller ett öppet landskap. 2. Tillgodose allmänhetens behov av friluftsliv. Med detta avses att allmänheten skall få en större tillgång till naturområden att vistas i. 3. Bevara biologisk mångfald. Det kan exempelvis röra sig om att bevara vissa växt- eller djurarter, särskilt gammal skog eller liknande. Naturreservat kan inrättas i syfte att tillgodose ett eller flera av dessa syften. Vidare krävs att det måste finnas ett starkt allmänt intresse för att ett naturreservat skall få bildas. Det ankommer på kommunen respektive länsstyrelsen att bevisa att ett sådant intresse finns. När ett naturreservat inrättas skall en särskild plan för skötseln av naturreservatet upprättas. Vidare skall även föreskrifter om hur området får utnyttjas upprättas. Sådana föreskrifter kan innebära två sorters krav. För det första kan föreskrifterna innebära att markägare måste tåla intrång på fastigheten. Det kan vara fråga om bland annat anläggande av vägar, vandringsleder eller parkeringsplatser, att betesdjur släpps ut, att allmänheten får mer tillträde än vad den är berättigad till enligt allemansrätten eller att olika undersökningar genomförs. Ibland kan föreskrifterna innehålla restriktioner mot att använda området på ett visst sätt. Exempelvis kan det vara förbjudet att avverka skogen, bedriva grustäkt eller att använda bekämpningsmedel. Kulturreservat inrättas vidare i syfte att skydda värdefulla kulturpräglade landskap, till skillnad från naturreservat som skyddar etiska eller biologiska naturvärden. Naturminne används däremot för ett specifik särpräglat naturföremål. Det kan exempelvis vara fråga om raukar och andra stenformationer eller speciella träd. Slutligen kan påpekas att de regler som gäller för bildande av och fattande av andra beslut gällande naturreservat även gäller för kulturreservat och naturminnen. Biotopskyddsområde Regler om biotopskyddsområden har införts i syfte att kunna rädda hotade djur- och växtarter som är i ett omedelbart behov av skydd. Biotopskyddet innebär en möjlighet att generellt skydda vissa sorters livsmiljöer. Det är endast mindre områden som kan skyddas genom bestämmelserna och det skall vara en naturtyp som är avgränsbar. Det finns vidare två olika sorters biotopskydd. A-biotoper är områdesskydd som gäller direkt genom lagen, som exempel kan nämnas källor med omgivande våtmark, stenmurar, åkerholmar och alléer. Den andra typen, B-biotoper, anges också i lagen men för att skyddet skall uppkomma krävs att Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen genom ett särskilt beslut pekar ut och avgränsar varje särskilt område. Skyddet är individuellt utformat för B-biotoper och är beroende av att myndigheterna ser till att peka ut områden som skyddsvärda medan A-biotoper är skyddade generellt. Vidare är det förbjudet att göra något som kan skada ett biotopskyddsområde. Dock kan länsstyrelsen meddela dispens i ett enskilt fall om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att markägare vill nyttja marken samtidigt som skyddsvärdet inte är särskilt högt. Djur- och växtskyddsområde Om ett djur fridlyses innebär detta ett visst skydd för individerna, deras bon, ägg och liknande. Vidare kan även växter fridlysas. Vid behov kan dock länsstyrelsen komplettera fridlysningen genom inrättande av ett djur- eller växtskyddsområde. I sådana fall kan föreskrifter lämnas som inskränker rätten till markägarens eller allmänhetens rätt att vistas i området eller jakt och fiske. Däremot kan inte åtgärder vidtas mot bebyggelse, jordbruk och liknande.